Ann-Louise

7 april 2009 22:25

Undrar om vi har samma åkomma...jag känner likadant (å så säger jag inte för att verka medkännande eller lismande). Tyvärr tror jag att min variant just nu är en lättare deppighet. Som till stor del beror på jobbet. Jag vill göra nåt ANNAT. Å ibland får jag för mig att du vill detsamma?

Jag ska inte be dig att rycka upp dig. Du verkar alltid så glad o positiv, så du kan gott få lov att visa andra sidor. För de sidorna har alla.

AnnelieH

7 april 2009 22:26

Jaaaaaaaa! s&s, du sa de magiska orden SJÄLV! Jag citerar: "Nu får det fan gå bra av sig självt." BRA!!!!!! Kontroll och släppa, det handlar om just det. Det får bli vad det blir eller gå hur det går, du kommer i alla fall levandes ur det! KRAM!

A-L

7 april 2009 22:27

PST! Kan du inte va hemma från jobbet i morrn o vila armen? Så kan vi sitta å blogga till varandra, peppa o deppa om vartannat!

Yvonne

7 april 2009 22:45

Lilla vännen, har du ont nu igen. Jag är fel person att säga till dig att ta det lugnt...
Men jag skickar massor av positiv energi och många varma, tröstande kramar!
Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram,

A-L

7 april 2009 22:46

Skriver först å tänker sen...Blogga å ond armbåge är väl ingen höjdarkombinataion...? Men vaff...du kan väl inte (heller) låta bli?

Observera att jag skrev "lite deppighet". Jag vägrar nämligen säga "depression" för det låter så allvarligt. Å det tillåter jag mig inte att vara! Men jag håller nog med dig om att det kan va smärtan. Vi sitter här som två buttra, bittra, värkande kärringar och skriver med onda lemmar. Vilka martyrer!!

nilla

7 april 2009 23:12

Jag hoppas verkligen att det är falskt alarm vad gäller armen!
*hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas*

janet65

7 april 2009 23:39

MEN HOPPAS VERKLIGEN INTE ATT DIN ARMBÅGE PAJAR NU DET LÅTER JU JÄTTEJOBBIGT USCHA. JAG HAR TENNISARMBÅGE SÅ JAG VET HUR ONT DET KAN GÖRA. SKICKAR KRAMAR TILL DIG OM EN SNAR BÄTTRING. KRAMEN

Scrollan

8 april 2009 07:48

Ujuj, du å din stackars armbåge...hoppas det blir bättre snart!

Den där känslan har jag haft många gånger..att inte vilja göra nåt öht! Att inte känna för att jobba, det känns surt att gå dit å försöka göra sitt bästa...fast man inte vill..det suger! Jag tänkte ibland att; är det så här det ska va tills jag är 65? Å så fick jag lätt panik! urk.

Hoppas känslan försvinner nu när du får va ledig några extra dagar...

Glad Påsk!

Kram Scrollan

DIn mailvän i norr

8 april 2009 09:56

Känslan du beskriver låter som diffus ångest. Ångest klingar illa i mångas öron men är något alla människor har. Känslan är olustig, men gäller att ta det lugnt o inte låta den ta överhand. Det brukar ligga någon logisk förklaring bakom det o om man tänker efter hittar man oftast själv förklaringen. Lyssna inåt. Men fastna inte. Du är heller inte konstig som kör hårdare med armen när den känns bättre. Jag har 1000-tals bakslag på min "meritlista" just pga att jag kör på som vanligt när en skada känns ok. Men ta det lugnt nu o låt armbågen vara, fundera inte för mkt. Se framemot utställningen wiii.
Kramisis

stort och smått

8 april 2009 10:02

Till Dig i norr,
Tack!!! Ska försöka tänka på det...
Kram