Jag visste att jag inte skulle sätta mig och kolla klipp på YouTube - jag kan inte sluta när jag väl börjat! Och det roligaste jag vet (nästan) är klipp med folk som ramlar... jag skrattar nästan ihjäl mig!

Hur som helst! Jag har fått lite ny energi och halsen känns faktiskt *peppar peppar* bra. Skönt. Kan jag få bli frisk och kry och pigg nu då tro?

Jag ska gå ut med min syster sen och promenera lite stillsamt, för att få luft. Och nu kom jag på att jag skulle ju gått ut och fotat lite på gatan. Borde nog göra det innan det blir mörkt...

Nu blir det middag - jag har lagat spaghetti och köttfärssås (tinade tacofärsen som låg i frysen - det kommer jag ångra nästa gång vi ska äta tacos och tror att det finns färdig färs!) - och i med lite matlagningsgrädde, krossade tomater "du kunde kanske haft lite mer tomat i" ok, bra att det inte var för mycket tomat iaf... och lite salt (flingsalt såklart) och peppar.

Lite mycket tacosmak men det ska vara så på den modellen.

Det här är riktigt riktigt kul!

Jag har lärt mig hur man gör för att lägga ut ett youtube-klipp  : )

Spana i detta! Jag skrattar ihjäl mig  :D 

Halsen är svullen och kliar idag, så det blir att stanna hemma idag och ta det lugnt.

Det känns lite dumt att vara hemma när det är tisdagkväll och jag jobbar sent. Jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att sitta nästan själv på kvällen.

Men men, det är inte mycket att göra och jag måste ju bli frisk.

Jag kanske tar mig en liten kort stilla promenad sen och får lite frisk luft.

Och så kan jag passa på att ta med mig kameran och fota alla nya husen på gatan. 

Kamomill-te är inte gott. Det spelar ingen roll hur nyttigt och bra det än är för det är inte gott. 

Men jag dricker det ibland därför att det är himla nyttigt, nu har jag glömt alla saker det var bra för men magen minns jag att det är bra för och så är det väl antiinflammatoriskt (borde kanske googla på det innan jag skriver men det orkar jag inte).

Och även om jag försöker intala mig att det visst är gott så kvarstår faktum, det smakar illa...

Ungefär som när jag skulle supa mig full på folköl, som inte heller var gott men det gjorde gott dit det kom! Året var 1990 och jag var 18 år.

Några kompisar och jag var på tävlingsresa i Småland, Målilla närmare bestämt och det var samma helg som Hultsfredsfestivalen gick av stapeln.

Några vi kände skulle dit och de frågade om inte vi ville följa med. Såklart vi ville följa med!

De hade ett entréband (sådant som klistras runt handleden) och vi var totalt tolv stycken som skulle in. Inga problem. Sax och tejp har väl alla?!

Folköl var det enda i alkoholväg som vi hade, eller som vi kunde få tag i snarare. Och det fanns inne på tappen i Målilla. Den av oss som såg äldst ut fick springa in och köpa och det var inte jag.

Jag minns inte hur många öl vi köpte och jag drack heller inga innan vi kom till Hultsfred för jag skulle köra. Och fråga mig inte varför jag skulle köra, förmodligen för att jag var den enda i vårt gäng som hade körkort eller om jag var den enda som inte var klok nog att tacka nej till att köra en minibuss.

För en minibuss var vad som kom för att hämta upp oss. Och av någon outgrundlig anledning skulle jag köra och gjorde så också, till Hultsfred. Det gick bra. Hur lätt som helst att ratta den stora bilen, jag hade haft körkort bara några månader (och redan hunnit förstöra sidan i pappas Saab, men det hör inte hit) och var jäkligt nervös! Men att jag erkände det för mina kompisar? Aldrig. Jag var alldeles för cool för det!

Väl framme i Hultsfred parkerade vi bussen och tog oss till festivalområdet. Vid det här laget hade även jag börjat balja i mig av den äckliga ölen och jag tror att vi även körde med Dextrosol. För det var ju inte många procent i folköl.

Kan inte påstå att jag blev särskilt full, även om jag alltid varit lättpåverkad.

Men kul hade vi.

Vi var som sagt tolv stycken som alla skulle gå in med samma band. Och det funkade! En efter en gick in, den förste som gick in klippte sönder bandet, langade ut det genom staketet en bit bort och näste man satte det runt sin handled och satte dit en liten tejpbit. Och så höll vi på till siste man (i detta fallet, jag) var inne! Jag fattade inte då och jag fattar inte idag hur vakterna kunde se genom fingrarna med en sån sak. Eller såg de helt enkelt inte att det var tejpat? 

Väl där inne hade vi hur kul som helst. Vi gick nog och tiggde sprit av folk (läs: killar) och eftersom min kompis D inte hade några som helst hämningar så gick det hur bra som helst!

Vi dansade på olika ställen och jag vill minnas att någonstans spelade de Front 242 och vi dansade som två tokar! Jädrar i min låda vad vi hade kul! Tills någon kom och sprutade tårgas rakt in på dansgolvet. Vi förstod först inte vad det var utan tyckte att det var coolt att alla lämnade plats åt oss att dansa på! Sekunden senare kände vi att det var något konstigt i luften och blev tvungna att lämna golvet även vi.

Och när vi fick höra att det var tårgas blev vi helt till oss! Vi hade ju hört talas om tårgas men aldrig upplevt det eller vetat var det var... Men gud vad coolt! Nu hade vi något att berätta när vi kom tillbaka till skolan på måndag. Wow!

Det var ju såklart några band som spelade live på festivalen också, men de brydde vi oss knappt om. Vi ville tokdansa! Och bli fulla och gärna hitta några söta killar att hånga med. Det var ju det som var livet!

Jag fick en svart bh av ett gäng killar som satt och festade utanför några tält. Och inne i ett av tälten satt en tjock ful tjej och blängde dumt på oss (den här tjejen skulle två år senare komma att bli min bästa kompis medan jag bodde i London, men det var inget vi visste något om då och där! Vi bara blängde på varandra. Hon tyckte att jag var ett dumt spån med löjligt små bröst som kom och stal hennes killes kompisar och jag tyckte att hon var en fet kossa som vakade över de här söta killarna)

Bh:n var svart och med spets och passade perfekt. Den använde jag i flera år och den visade jag även för den här "fula dumma tjejen" som jag träffade i London. Men det är en helt annan historia. 

Så mycket mer hände nog inte på min första och enda vistelse på Hultsfredsfestivalen. Vi kom lyckligt tillbaka till Målilla och skolan som vi övernattade på och tävlingen dagen efter gick nog bra den med. 

Nu har småpluttarna kommit hem och jag har sagt att jag ska laga mat! Men jag ids inte. Gick till kylen och tittade och där låg en falukorv och hånade mig, så jag stängde och gick där ifrån. 

Ska jag steka blodpudding idag igen då? Det gillar de ju. Och jag tycker det är gott också. Blodpudding och potatisbullar och kanske knaperstekt bacon. Åh vad hungrig jag blev nu, men jag har ingen lust. Men det går inte att vara mamma och inte ha lust att laga mat. Man är så illa tvungen att göra sådana saker! Eller så får man skaffa sig ett välbetalt jobb och köpa in den tjänsten. *vill ha en hushållerska eller en kock*

M skulle med kompis hem och kommer hem efter scouterna i kväll. Och A & G har gått hem till en kompis i området, bägge två. De tyckte väl att det regnade för mycket för att gå ända hem.  Hm..

Så jag är fortfarande helt ensam hemma! Hur skönt som helst. Småpluttarna kommer nog inte hem förrän vid 18-tiden och M är inte hemma förrän efter åtta i kväll.

Frågan är vad jag ska göra för mat?  

Typiskt mig att sitta och titta ut och konstatera att det kommer att komma regn! Mycket regn! För i söder har det varit mörkt ett bra tag och det har kommit närmare och närmare... Och nu regnar det ganska bra. Och nu går mina barn hem från fritids.

Varför har jag inte passat på att ringa hem dem innan regnet kom? Det har ju varit rätt så fint väder fram tills för en liten stund sen, solen har nästan tittat fram.

Men nej då, Agneta använder inte hjärnan! Hon sitter och konstaterar att det ska bli regn. Duktig flicka.

Och blöta barn blir det. Och arga barn. "varför flyttade ni hit upp? Det är så långt att gå och det är så jobbigt" Och det är alltid ni, inte: varför flyttade vi hit upp... Som för att befästa att det är vårt fel att deras liv suger.

Men det som är bra med barn är att de går att muta!  : )

Så när de kommer hem blöta och eländiga alldeles strax kan jag muta dem med fika...